Det där med att barfotavandra!

IMG_4971.JPGAlltså.

Det är något alldeles speciellt med att gå barfota. Att få känna mjukt gräs eller solvarm sträv asfalt mot fotsulorna. Det känns naket, avskalat och en smula förväntansfullt. Vad kommer nu?!?Vågar jag ta steget fullt ut från gräset och mötas av de runda mjuka stenarna på grusgången eller trampar jag då på en kantig hård sten som får mig att krokna på mitten och gå mer försiktigt!?!

Om jag alltid går mjukt, behåller jag mina mjuka, lena fötter och vågar inte chansa om något ovant eller annorlunda skulle kunna inträffa. Men om jag istället går över grus och sten, som till en början känns en smula obehagligt, hårdnar snart fotsulorna. Gruset och stenen känns knappt längre när jag går. Jag lär mig dessutom att blicka framåt och kan snart förutse vilka stenar jag ska gå runt eller kliva över för att bespara mig onödig smärta och obehag, men allt det där andra smågruset, som är livet, trampar jag bara vidare på.

Går vidare. Lever. Andas. Älskar.IMG_4981.JPGDet är något väldigt speciellt med att barfotavandra. Bokstavligen i allmänhet och i livet i synnerhet. Å jag tänker att vi människor väljer olika vägar att vandra på. Vissa väljer att alltid gå mjukt och försiktigt och bryter ihop totalt vid minsta lilla gruskorn under foten. Andra, tja, de biter ihop de första stegen av barfotavandringen och härdar snart fötterna till att lära sig hantera livets stora och små stenar. Å lite så här försöker jag tänka när det kommer till mina barn. Att jag inte kan skydda dem från allt. De måste få kliva på vassa stenar emellanåt för att göra barfotavandringen, som kallas livet, lite lättare att hantera. Jag finns alltid där och tröstar, lyssnar och tryggar upp så att det vågar ut på grusvägen igen för de vet att gräset, tryggheten, jag, alltid finns kvar.

Å det blir även en påminnelse för mig. Att jag vet att det alltid finns ett val. Vissa stunder i livet behöver jag få vila i det mjuka gräset för jag vandrat för länge på ojämn mark och min själ är trött. Å genom mina barn, påminns jag om detta. Jag har alltid ett val. Det finns alltid ett val. IMG_4973Å just nu, när luktärtens milda doft och grönska möter grusig asfalt,  blickar jag framåt mot sommarhorisonten och barfotarvandrar vidare genom livet.

Starkare. Tryggare. Snällare, mot mig själv.

KRAM

// InredningsfrunIMG_4985.JPG

Författare: Inredningsfrun

Välkommen till min feelgood-eller-feel-precis-vad-du-vill-blogg! Jag som skriver är obotlig inredningsnörd, en smula inredningsstörd, en obotlig optimist realist, hon som vågade hoppa, som vågade falla och hon plocka upp sig själv igen. Jag känner för mycket hela tiden och stolt HSP-are, mor till tre underbaringar, sambo och fästmö med en förkärlek till livets djup och vardagspsykologi. Lever efter "Ibland måste man trampa runt i bajsträsket ett tag, innan man når Rivieran!" och det är dumt att inte våga chansa. Så luta dig tillbaka och låt dig inspireras eller konfunderas av mina bilder och texter. Varmt välkommen! KRAM // Inredningsfrun

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s