Det där med att få en flicka!

IMG_2885.JPGAlltså.

Jag har ju inte ens hunnit berätta att vi varit på rutinultraljud i förra veckan. Å för mig har jag faktiskt blivit mer nervös inför varje UL. Vid första barnet är man ju bara överlycklig över att få se sin första bebis och har ingen koll på HUR mycket de faktiskt kan se och mäta. Så nu med fjärde är man (iallafall jag) mycket mer nervös eftersom man ju vet hur mycket information man får och man vill att allt ska se bra ut.

Å det gjorde det. Förutom en sak som gjorde mig både konfunderad och chockad. Jag såg direkt att det saknades en sak…. en snorre!!! Efter idogt letande (barnmorskan verkligen letade) så konstaterade (med viss försiktighet så klart, you never know) hon följande; Vi väntar en flicka!!!

Va?? Va?!?! Va!!! VAAAAAA!!!!!!! IMG_2882.JPGJag blev helt chockad! V också. Vi var så inställda på en fjärde pojk att vi liksom inte ens tänkt tanken på något annat.

Bebisen mådde perfekt och allt såg super ut. Förutom (enligt mig) att det fattades en snorre. Iallfall där och då i det ögonblicket. Jag är och har alltid bokstavligen varit livrädd för att få en flicka. Vet ej varför men det har alltid känns otroligt främmande för mig. Jag har har liksom alltid haft ett komplicerat förhållande till mig själv och har alltid haft svårt att ”förstå” andra tjejer. Både som barn och som vuxen. Som om att vi inte talar samma språk. Å att därpå ytterligare skopa över samhällets normer kring hur en tjej ”bör” vara och förväntningar på kvinnor i allmänhet. Det blir för mycket för mig att ta in. Å att min lott i livet är att fostra pojkar till män som inte hatar kvinnor utan som ser på kvinnan som en jämlike, stark och likasinnad. Lite så har jag känt. Å så väntar vi nu en flicka

Förvirringen i min själ och kropp är total. Jag vet att jag kommer att känna annorlunda inom kort. Men just nu har jag inte riktigt förlikat mig med detta. Jag vet att hon kommer komma med lika stor självklarhet in i detta liv som kejsaren gjorde och jag vet att hon valt mig av en anledning. Så jag tar in känslan. Och börjar med att vänja mig vid att inte säga lillebror till magen och smakar lite försiktig på ordet ”Lillasyster”. Känns främmande och spännande! Å sprängfyllt med kärlek!

KRAM

// InredningsfrunIMG_2890.JPG

Det där med vad livet handlar om!

IMG_2546.JPGAlltså.

Livet blir lite vad vi gör det till. Eller korrektion; Hur vi tänker att det är!

Att njuta av de små stunderna och göra dem till stora avstamp i hjärtat är för mig mycket mer betydelsefullt än tvärtom.IMG_2557.JPGIMG_2555.JPGIMG_2552.JPGIMG_2556.JPGSom det här.

När alla mina grabbar är ute och leker i kvällssolen. Ömsom skratt och ömsom bråk (för oh-ja, de bråkar precis som syskon alltid gör) och precis allt där emellan. IMG_2558.JPGDet är precis där och då som jag är som rikast. Där livet känns som mest fulländat. I enkelheten, i vardagen, precis mitt i nuet.

Å dessa stunderna sparar jag i hjärtat. Idag, imorgon och för alltid.

Å snart har jag en underbaring till att älska mer än livet. Jag nyper mig i armen!!!

Vilken stund i livet betyder mycket för dig?

KRAM

// Inredningsfrun

Psssssssssst….. Svårt att tro att det idag låg snö på marken när vi vaknade. Å i lördagskväll spelade killarna boll i kortärmat :D!! Är inte det livets kontraster, så säg😊 !

IMG_2559.JPG

IMG_2578.JPG

Det där med hur jag plussade och v.16!

IMG_2484.JPGAlltså.

Jag tänker att det ändå är dags att briefa er lite kring min graviditet. Vi har ju ändå gått in i vecka 16 nu menar jag och ni har ju egentligen bara fått reda på att vi väntar tillökning😊 ! IMG_2476.JPGHur och när plussade jag egentligen?

Jo.

Nu i efterhand förstår jag att kroppen reagerade på att jag var gravid redan i v.2. V och jag var iväg på fest och jag mådde så himla illa efter bara ett glas vin, så jag drack mest vatten den kvällen. Två dagar senare och kände jag exakt likadant efter ett glas bubbel och tok-somnade i soffan innan kl.22 en lördag. Inte likt mig!!! Ytterligare någon dag senare hade vi  varit iväg på middag hos goda vänner och på vägen hem i bilen höll jag på att spy och mådde så sjukt illa, återigen efter knappt ett glas vin. Då letade jag reda på ett gammalt gravtest och tänkte att jag skulle ta det morgonen efter. Då var det sju dagar innan beräknad mens.

Å så klart kunde jag ju inte sova en blund den natten. Jag berättade inte något för V för då skulle han inte heller kunna sova. Så vid 04.00 på morgonen kunde jag inte hålla mig längre utan smög upp och började fumla med förpackningen och kissade på stickan. De där minuterna som man ska vänta är ju ooolidliga men jag KÄNDE att jag var gravid. Jag visste liksom att jag skulle se två streck så jag var ju helt adrenalin-stirrig och bara skakade i hela kroppen. Någon som känner igen sig i kissa-på-stickan-darret?!?!IMG_2489.JPGÅ visst var det två streck på stickan!!! Så jag sprang ner i köket och började leta efter något att skriva på och hittade ett förra årets julkort med allt tre grabbarna sittandes i soffan. Å i mörkret klottrade jag ner på en post-it-lapp  ”Nästa år sitter det fyra barn i soffan…” . Ja, ni ser ju hur ivrig jag var!!! Man kan knappt läsa min handstil hahahha. Å nu när jag tänker efter, vad menade jag med nästa år!?!? Det är ju faktiskt i år som det kommer sitta fyra barn i soffan hahahaha. Snacka om adrenalin-jag-är-gravid-påslag-deluxe!!!!

Jag smög tillbaka upp till sovrummet och la stickan och julkortet på Vs nattduksbord. Jag tror faktiskt att jag lyckades somna om en stund. Kejsaren vaknade en stund senare och jag sprang in och hämtade honom in till vår säng. Då vaknade V till också och då sa jag  till kejsaren något i stil med ”du ska bli storerbror” och V svarade lite sömndrucket ”ja det kan vi ju hoppas på….”. Då sa jag till V att han skulle kolla på sitt nattduksbord. Det tog väl ett par sekunder innan V förstod. Han visste ju inte vad två streck betydde om det var positivt eller negativt. Men sen…………….. LYCKA❤!!!!IMG_2484.JPGÅ i söndags gick vi in i v.16. Jag tycker tiden fullständigt rusar iväg och det känns nästan som att jag inte hinner med!!! Nu har alla konstiga cravings nästan lagt sig och jag kan laga och äta all mat igen. Det har alltid varit lite trixigt de första veckorna av mina graviditeter för jag har  absolut inte kunnat äta vissa saker som jag vanligt vis älskar och tvärtom. Denna gången har jag mått superilla om nätterna och vaknat av illamåendet. Det har också vänt nu – skönt!! Jag har dock inte kräkts (inte med någon av mina graviditeter) utan ”bara” mått illa. Tröttheten har varit helt förlamande denna gången. Jag har bokstavligen däckat i soffan en kvart efter middagen dvs runt 18.15. V och jag hann knappt prata med varandra de första tretton veckorna för jag somnade så tidigt!!! Men det har också vänt nu – jätteskönt!

Så. Det enda som som är frustrerande i denna graviditeten är att jag varit tok-förkyld från v.5. Å då menar jag tok-förkyld som i atjo-atjo-prosit, rinnande näsan, inte sova om nätterna p.g.a att näsan rinner och man är täppt. Så det drar energi deluxe vill jag lova. Å det känns som en så himla ”onödig” gravid-åkomma liksom. Förkylning!! Det är ju trist när man är förkyld i en vecka i vanliga fall liksom, men nu är jag inne på elfte förkylnings-veckan!!! Gaaaah!! Inte konstigt jag är trött!!!! V påminde mig lite snällt om att jag faktiskt var förkyld fram tills dess att kejsaren kom ut, förra gången jag var gravid. Men då jobbade jag inte och vilade massor. Så kämpar på med förkylningen men njuter av min graviditet som förövrigt är helt fantastisk och njuter av magen som växer och växer!

Vilket mirakel ändå, att skapa en människa. En får faktiskt lov att vara trött då, eller hur!😍?!?

Om du är gravid, vilken vecka är du i??

KRAM

// Inredningsfrun

Det där med att bryta ihop!

Alltså.

Efter en natt med väldigt lite och orolig sömn blev det äääntligen morgon och dags för vårt första rutin ultraljud med bebis nr.4. Jag kan ärligt talat inte säga varför jag var så nervös denna gången. Har känt mig ängslig ett par dagar och nervös eftersom jag vet vad det innebär att få barn efter 35 år. Dessutom har vi valt att göra att KUB-test och skulle få reda på sannolikheten på det idag, när alla mätningar var gjorda.  Bara genom att kliva in genom dörren till ett UL i min ålder och historik är sannolikheten att barnet har kromosomförändringar 1/50. Ett ställningstagande jag inte mentalt var redo för (efter alla mätningar visade sannolikheten 1/500)

Iallafall.

Så sitter vi där, jag och V, hand i hand i väntrummet. Idag på internationella kvinnodagen. Där och då går det ett rus av tankar, känslor och tacksamhet över mig. Så när vi äntligen blir uppropade och barnmorskan lägger den nu så mera bekanta kalla gelen över magen och vi ser vårt barn för första gången, ja, då bröt jag ihop i tårar. Det är alltid en speciell känsla att se sitt barn för första gången och jag blir lika berörd varje gång. Ni kanske tänker att ”det är väl ingen biggie vid fjärde barnet” men det är det. Å den känslan blir faktiskt mycket starkare för varje barn. Eller iallafall har det blivit och känts så för mig. Det är ju inte bara en konstig, osammanhängande klump som flyter omkring i svartvitt som man knappt kan urskilja, utan det är ett liv, en verklighet, ett syskon, ett barn, en framtid som man ser på monitorn. Å alla de där känslorna svämmade över mig totalt idag. Lyckan och tacksamheten över att återigen får vara med om denna välsignelse och gåva. Å att idag på internationella kvinnodagen hylla min egna rätt att vara kvinna med att fått se vårt barn för första gången. Att få möjligheten till bra sjukvård och tryggheten att få föda i ett land som Sverige. Inte konstigt att Victor fick springa och hämta papper att torka tårarna med. Å allt var precis som det skulle med barnet och allt såg bra ut. Å så han vinkade dessutom till oss där inifrån magen. Å så lite mer gråt på det!!!

Så.

Idag firar jag livet på så många sätt. Livet som växer inom mig och livet som kvinna! Å jag tänker på alla er härliga kvinnor som jag fått lära känna och som hänger med mig på mitt äventyr genom upp och nedgångar genom livet. Tillsammans är vi starka men var och en är vi också oövervinnerliga! Glöm aldrig det!

KRAM

// InredningsfrunIMG_1970.JPG

Det där med att låta barn få vara barn!

IMG_1093.JPGAlltså.

Jag får väldigt ofta frågor kring hur jag kombinera småbarn med inredning, hus och hem. Hur jag håller i ordning? Hur jag förvarar barnens leksaker? img_1076Å för mig har det alltid viktigt att barn får vara barn. Här hemma får plastiga, stökiga, brokiga fula plastleksaker i gälla färger bo både i barnen rum och alla andra rum i huset också. Jag har aldrig förstått de som färgmatchar barnens leksaker med hemmets inredning. För mig är det enbart konstigt och en smula bisarrt att barnens leksaker liksom ska ”ingå” i hemmets inredning och smälta in så att de matchar. Jag tänker energin och paniken det måste skapa om man då råkar få en leksak av någon och så ”passar den inte in i inredningen”. Jag blir nästan svettig vid enbart tanken att försöka matcha leksaker efter hur jag inreder. Får inte ihop det alls hahahaha!!!! Nä, är det någon jag total-skiljer så är det barn och inredning. IMG_1080.JPGSå. Jag bryr mig helt enkelt inte hur leksakerna ser ut eller vart huset de finns. Dock är jag en plockare av rang och plockar alltid undan (de stora killarna hjälper så klart till) när det lekts klart. Dels för att det är opraktiskt att ha en massa leksaker liggandes på golvet när man har tre barn som springer runt och dels för att jag av erfarenhet vet att det är halva nöjet för barnen att riva ut alla leksaker från korgarna eller hyllorna. Jag har stora korgar runt om i huset där man kan samla in leksakerna när det lekts klart för stunden. Jag är för lat för ”var sak har sin plats” utan kör mer ”allt ska ner i korgen”. Dessutom rivs ju det mesta ner inom kort igen och då är det ju bara sjukt ovärt tiden att lägga på att ställa upp alla leksaker i en bestämd ordning. Eller det tycker iallafall jag 🙂img_1087Å så har jag alltid låtit barnen få vara nyfikna, testa, prova, titta och leka. Med deras egna grejor och med inredning här hemma. Under uppsikt förstås och jag har heller ingen inredning framme som jag är rädd om. Min erfarenhet är den, att om barn får leka, titta och pilla på t.ex värmeljushållare ett par gånger så är de inte roligt längre och då får de stå framme  utan att bli pillade på. Den taktiken har fungerat för mig och på mina barn och därför har jag också alltid kunnat haft ”fullt” inrett med allt från ljus till inredningsdetaljer. Å min erfarenhet säger också att ju mindre saker man har framme och ju mer man ”aja-baja-inte-röra” så blir ju precis ALLT roligt och intressant att pilla på och då blir ju känslan att ”jag kan inte ens ha framme en endaste liten värmeljuslykta utan att min bebis ska hålla på och pilla på den”.

Sedan vet jag ju att alla barn är olika och därför får man prova vad som fungerar för just dig, din bebis och din familj. IMG_1090.JPGKejsaren är just nu inne i sin ”ha-allt-i-ögonhöjd”-åldern och vill köra och leka med allt i just den höjden. Å då är det gamla bordet perfekt. Jag älskar att sitta lite på avstånd och kika på när han leker. Tycker att det så himla mysigt!!!

Hur gör du med ditt hem och hur tänker du kring barnens leksaker? Får de vara i starkt gult, grönt, rött fastän du enbart har ljusa pasteller i din inredning? Låter du din inredning stå framme när du har småbarn eller plockar du undan dem?

Nu loggar jag ut för ikväll. Är så galet trött just nu.

KRAM

// InredningsfrunIMG_1081.JPG

Det där med 10 år!

IMG_8791.JPG

IMG_8786.JPG

IMG_8815.JPG

IMG_8818.JPGIMG_8813.JPG

IMG_8793.JPG

IMG_8810.JPGIMG_8809.JPGIMG_8808.JPGIMG_8788.JPGIMG_8787.JPGAlltså.

Han blir 10 år idag, min förstfödda underbaring. 10 år. Vart tog tiden vägen!?! 

Han var min första graviditet och jag mådde fantastiskt hela vägen fram till 42 +2 veckor. Efter två hinnsvepningar och tre dygns värkarbete, två sugklockor (som släppte och inte fungerade), två sköterskor som hängde på magen och gled med sina foppatofflor över golvet för att få fäste, en sköterska som flög in i metallbordet när sugklockan släppte (minns fortfarande ljudet av metall som klingar) och en stabil barnmorska som satte snabb lokalbedövning , förklarade för mig att det stod en läkare utanför och väntade OM det skulle bli akut, tog fram saxen och klippte och så en krystvärk och så kom Han. Klockan 22.22. Med navelsträngen runt halsen, utan skrik och medtagen. De höll upp honom framför mig och sprang sedan ut till läkaren.

Jag visste att han levde, för mitt hjärta kände det. Jag visste att allt skulle går bra, min själ hade berättat det. Jag visste att han strax skulle ligga vid mitt bröst, för ljuset skulle visa honom vägen.

I en och en halv timme låg han vid mitt bröst och mitt hjärta blev större för var minut som passerade. I ögonblick, efter ögonblick, i en stund som varade en livstid. Där och då förstod jag meningen. Varför jag fötts. Vad jag gått igenom i livet för att en dag möta honom och ge mitt allt för att se honom växa. Till den han är idag.

Min älskade Underbaring. Du är ljuset, kärleken och evigheten i min själ, hjärta och sinne. Med dig började min inre resa och jag lär mig fortfarande än idag att känna mig själv bättre genom dig.

Så lika, men olika. Så högsensitiva, starka och sköra på samma gång.

Genom livet går vi, du och jag till vägs ende. I detta liv, i nästa, och för alltid. Tack för att du valde mig.

// Mama

Pssssssssssssst……. Morgonen i bilder. Jag och mina fyra pojkar. Min flock. Oändlig kärlek ♥IMG_8802.JPG

Det där med fundera på en fyra!

IMG_6875

Alltså.

Imorgon kommer de hem, mina små stora underbaringar. Ljuuuvligt!! Å jag kan helt klart konstatera att ännu en vecka i mitt liv har passerat med svindlande fart. Herregud!!! Om jag tyckte att livet gick snabbt när jag hade två barn och bodde i lägenhet, så är det ju bara en viskning mot hur snabbt tiden går nu när man har tre kids, hus, man, jobb och eget företag. Nästan skrämmande fort! Kejsaren blir ju snart 1,5 år!!

Om (om, om, om) vi tänker att vi vill ha en fyra så är det väl dags att börja fundera på refrängen nu. Vi är stundtals inte helt överens om vad vi vill. Jag drar i handbromsen emellan åt, men samtidigt är ju kejsaren ensam varannan vecka. Med två brorsor som är ganska mycket äldre. Å är man ens fit for fight för en graviditet även när man är över 40 år? Vad säger Ni som fick barn runt fyrtio? Jag fyller 39 år nästa år. Fast det är väl ingen ålder eller? Fast med en rad missfall i bagaget (tre stycken varav en graviditet med tvillingar), så vet jag med facit i hand att ingen graviditet är given, det är en banne mig en ren och skär välsignelse!!!

Dock. Jag vet inte inte om hjärtat klarar av att bära och mista igen. Å jag vet inte om kroppen klarar av nio månaders inre härj att vara gravid ytterligare en gång. Men jag vet bara att min själ inte är redo att säga aldrig mer igen.

Så vi får se. Det som är meningen är meningen!

KRAM

// Iredningsfrun

Psssssssssssst……